Sanningen

Jag är nog en sån, som egentligen lyssnar.. eller tror
för mycket på min egna sanning.
Du vet, vi alla har ju våra egna sanningar.
Och ibland glömmer jag att tänka på all "sanning" som finns.
Ibland finns bara min egen.
Och när man har en sanning, sin egna sanning så brukar det
oftast, eller för mej är det så, min sanning är så som jag vill ha den.
Det är svårt att förklara, men när min sanning är den ända,
så strular jag oftast till det för mej själv, eftersom
min sanning säger allt jag vill höra, och det är ju inte alltid så,
att allt är som man vill ha det.
Jag kan intala mej själv att tex personen jag gillar,
gillar mej tillbaka bara för att min sanning är att han vill han mej
lika mycket som jag vill ha honom.
Det behöver ju inte alls vara så,
men om jag nu så gärna skulle vilja de,
så blir sanningen för mej, att han vill men inte vågar?
Ni fattar exemplet..
Jag snurrar till det för mej själv bara för att jag vill
vissa saker så hårt..
att sanningen gör mej blind, och få mej att tro på fantasin?
Det är så det oftast blir, när vi blir blind för alla andra sanningar.
Så kom ihåg att det är inte bara ens egna sanning
som är en sanning..
Allas sanningar hjälps åt på nåt sätt för att få
din sanning att bli hel.