Du betyder allt, men jag är för feg för att säga det

Vissa människor.. har jävligt svårt för att prata.
Vissa människor har jävligt svårt för att lyssna.
Vissa människor mår bra, vissa mår dåligt.
Alla behöver någon som bryr sej, alla är olika.
Ibland skäms jag, ibland försöker jag inte bry mej.
Jag tror att jag är egentligen försöker göra det
lättare för andra, fast att jag inte egentligen vill.
Om jag skulle göra så som jag vill, så skulle de kanske inte
uppskattas och jag skulle säkert göra det värre för mej själv.
Och det är där jag skäms.
Jag ska egentligen bara göra det jag känner för,
ibland måste man strunta i hur det får en
annan människa att känna.
Jag vet inte om det skulle kännas fel eller om
det skulle kännas rätt.
Jag vill bara skriva om det jag känner för.
Men det är alltid nån som ska klaga.
Men gillar dom de, så visst.
Gör jag rätt så ska jag bara låta dom klaga tills dom mår bra.
Men varför gör jag det inte?
För att jag är feg, för att jag inte vill visa hur ont det gör för mej?
För att jag inte vill visa hur sårad jag är,
eller hur mycket jag ångrar vissa saker?
Det kanske är för att jag inte vill visa mej nere.
Jag vill inte att du ska se hur hårt jag fallit av det här.
Men det har jag, och jag är ledsen att jag aldrig sakt något.
Jag är ledsen om jag fått dej att tveka på hur mkt jag älskar dej.
Men gö inte de, även om du driver med mej om du hatar mej
eller aldrig mer vill se mej, jag älskar dej så jävla mycket.
Jag kommer aldrig ångra någonting så mkt som
jag gör just nu, som jag har gjort sedan jag förstörde allt.
Jag tänker på dej mer än du tror.
Och så många gånger min mamma har fått lugnat mej
när jag varit hysterisk inombords när jag tänkt på dej.
Jag kanske gjorde fel, att låta allting vara.
Jag kanske skulle gått fram till dej och berätta hur ledsen jag var
hur mycket du betyder för mej och hur mycket jag älskar dej.
Men så fort jag har sett dej så har jag varit så jäävla nära
att kasta mej på dej och förklara och berätta
att jag kan göra allt för att det ska bli som förut.
Men så fort du kollat på mej, så ser jag
verkligen bara hat i dina ögon, och det ser ut som om
du önskar att jag bara kunde dra åt helvete.
Och det kanske inte va så, men isåfall
fick jag mej själv att tro att du klarade dej bättre utan mej.
Jag är ledsen att jag är feg, jag är ledsen för allt.

Men du vet, ingenting kan någonsin ta det här ifrån oss.
Ingenting kommer i hela världen betyda mer för mej än du gjort.
Och jag är ledsen för allt jag sakt, jag menade det inte
och jag är ledsen att jag kan få saker jag
säger att verkligen göra ont.
Och få dem att verkligen låta menat, med det är inte så.
Jag kan bli arg och jag kan bli ledsen,
det är då allt kommer ut.
Allt jag inte menar men allt jag vill folk ska förstå.
Jag är ledsen att jag är sån.

Jag älskar sofie nobrin olsson :)