Jag behöver skrika

Att natt och dag kan vara så olika.
Ibland känns det som om jag inte orkar mer.
Jag gör allt för att försöka visa för alla hur glad
jag alltid är och sprallig och rolig.
Men det känns så jävla fel, för egentligen känner
jag inte ens för att försöka le mot folk.
Jag vill inte låssas, och jag vill inte försöka vara glad jämt.
Det känns fel, att jag inte vill vara så glad och sprallig
som folk oftast uppfattar mej att vara.
Ändå är det liksom jag.. Jag är sån, jag ska vara
glad , rolig och sprallig. Sån är jag, och har alltid varit.
Och nu känns det bara så jävla fel att helt plötsligt
bara inte vilja vara så längre, det känns som om jag nått
botten , ni vet.. det känns som om jag måste simma upp
och skrika ut, jag orkar inte gå omkring och fjolla
när jag egentligen
bara vill sätta mej ner och hysteriskt skrika mej hes.